Målet med näringsmedicin och näringsterapi är att främja hälsa genom att rekommendera ett skräddarsytt program bestående av kost och kosttillskott. En näringsmedicinare, näringsmedicinsk terapeut eller näringsterapeut, tillämpar kunskapen om hur kosten, vitaminer, mineraler, aminosyror, enzymer, fettsyror, antioxidanter m.m. påverkar kroppens anatomi, fysiologi och biokemiska funktioner. Men varför vi behöver vi egentligen näring och vilka faktorer kan bidra till att vi utvecklar olika näringsbrister och näringsobalanser? Låt oss se.
Om näring
Varför behöver vi näring?
Kroppen består av massor av celler, vilka behöver näring till uppbyggnad och energiproduktion. Tillsammans med andra celler som fungerar på samma sätt bygger de upp vävnader, till exempel muskelvävnad, nervvävnad och bindväv. Vävnader bildar i sin tur organ, såsom hjärta och lungor. Tillsammans utgör vävnaderna och organen vår fysiska kropp.
Många näringsämnen påverkar våra organfunktioner, t.ex. är jod och selen viktigt för produktionen och metabolismen av sköldkörtelhormoner (1, 2). En för låg produktion av sköldkörtelhormoner kan resultera i trötthet, förstoppning, torr hud, en långsammare metabolism och viktökning. Näringsämnen som järn, vitamin B12 och folsyra är nödvändiga för att kroppen ska kunna tillverka en tillräcklig mängd röda blodkroppar och vid en för låg produktion av dessa celler så uppstår anemi (3), även kallat blodbrist. De röda blodkropparna behövs för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre och vid blodbrist kan man bli trött, yr och få huvudvärk.
Vi behöver med andra ord näring för att fungera och må bra.
Varför får vi näringsbrister och näringsobalanser?
För att kroppen skall må bra, behöver den förutom rätt bränsle, även avlastas från störande element som hindrar den från att fungera optimalt. Nedsatt hälsa, stress, födoämnesöverkänsligheter och miljögifter gör att kroppen förbrukar mer av vissa näringsämnen. Näringsbrister kan även vara resultatet av ett för lågt intag av nödvändiga näringsämnen samt bero på en nedsatt förmåga att kunna tillgodogöra sig de näringsämnen som serveras. Vissa näringsbrister kan även uppstå vid naturliga fysiologiska processer såsom menstruation och graviditet. Olika näringsbrister påverkar hälsan på olika sätt och likaså kan brist på ett specifikt näringsämne ta sig i uttryck på olika sätt hos olika individer.
Det är inte bara näringsbrister som kan ställa till med oreda i kroppen, utan även överskott av näringsämnen kan leda till ohälsa, varför det är viktigt med en god näringsbalans. Till exempel så kan för mycket koppar ge upphov till hudproblem samt neurologiska och psykiska symptom. För mycket kalcium kan bland annat leda till stenbildningar, stelhet i muskler och leder samt benskörhet (osteoporos). För mycket kalium kan resultera i hjärtarytmier och diarré. Ofta finns det en underliggande obalans som resulterar i kraftigt förhöjda nivåer av enskilda näringsämnen, men inte alltid. Det kan även bero på att man tillför ämnet via t.ex. kosttillskott eller föda.
Eftersom kost- och näringsbehovet kan variera avsevärt mellan olika individer, är det nödvändigt att även anpassa kost- och näringsintaget efter individens behov, i det fall målet är att skapa bästa möjliga förutsättningar rent hälsomässigt (4).
Får vi i oss alla näringsämnen vi behöver via kosten?
Dagens livsmedel innehåller betydligt mindre näringsämnen än tidigare. Oftast är dagens jordbruksmetoder anpassade för att ge största möjliga ekonomiska avkastning till jordbrukaren, istället för att ge maximal näring till konsumenten. Många jordar är försurade och förgiftade, vilket stör grödornas upptag av näringsämnen. Får grödorna dessutom skördas omogna, lagras och sedan upphettas, minskas näringsinnehållet ytterligare.
Diagrammet visar hur olika näringsämnen har minskat i våra grönsaker mellan år 1914-1997 (5). I dag är situationen troligtvis ännu sämre.
Vid stress, kroniska sjukdomar, miljögifter etc. förbrukar kroppen mer av vissa näringsämnen och kan dessutom ha svårare att tillgodogöra sig de näringsämnen som serveras. Detta i kombination med ett lägre näringsinnehåll i våra livsmedel, kan bidra till att den näring vi får i oss via kosten, inte täcker vårt näringsbehov.
Om näringsmedicin och näringsterapi
Vad är näringsmedicin och näringsterapi?
Näringsmedicin är det område som en näringsmedicinare arbetar inom och näringsterapi är ett av verktygen som näringsmedicinaren använder sig av. Inom näringsmedicinen tillämpas kunskaper om hur kosten och olika näringsämnen påverkar kroppens anatomi, fysiologi och biokemiska funktioner. Målet med näringsterapi är att främja hälsa genom att rekommendera ett skräddarsytt program bestående av kost och kosttillskott. Utöver att stödja kroppens naturliga läkningsprocess genom en individanpassad behandlingsplan bestående av vitaliserande kost och näringsstöd, kan behandlingen innefatta råd om hälsofrämjande livsstilsförändringar, t.ex. fysisk aktivitet, stressreducering etc.
Mötet med en näringsmedicinare kan se ut på olika sätt, beroende på näringsmedicinarens utbildning, kunskap och inriktning. De flesta näringsmedicinare inleder med informationsinsamling, oftast via både frågeformulär och samtal, för att få en förståelse för vad som sker i kroppen hos klienten. Näringsmedicinaren kan även arbeta med olika laboratorieanalyser, inklusive vanliga skolmedicinska blodprover och funktionsmedicinska analyser, levande blodanalys i mörkfältsmikroskop, kinesiologisk muskeltestning och kroppsdiagnostiska metoder (t.ex. kroppstypsbestämning, irisdiagnostik, tungdiagnostik).
Vad är en näringsmedicinare (näringsmedicinsk terapeut eller näringsterapeut)?
En näringsterapeut har studerat minst 60 hp/ECTS näringsmedicin/näringsterapi. För att bli certifierad näringsterapeut måste man dessutom ha studerat minst 60 ECTS skolmedicin, vilket alltså motsvarar 40 poäng (p) enligt det gamla svenska systemet, men som numer alltså uttrycks som 60 högskolepoäng (hp). Ett mindre antal certifierade näringsterapeuter har studerat mer skolmedicin än så och brukar då deklarera detta (t.ex. medicinutbildning 80 p, d.v.s. 120 hp/ECTS).
Definitionen av en näringsterapeut enligt NMTF (Näringsmedicinska Terapeutförbundet) är följande:
“En utbildad näringsterapeut har studerat biokemi, nutrition samt vitamin- och mineralterapi. Näringsterapeuten erbjuder yrkesmässig rådgivning angående hur kroppen bäst bibehåller och eventuellt återställer den naturliga näringsbalansen trots sjukdom, operationer, trauma, näringsbrister mm. Man tillämpar kunskaper om hur kosten, vitaminer, mineraler, aminosyror, enzymer, fettsyror, antioxidanter m.m. påverkar kroppens anatomi, fysiologi och biokemiska funktioner. Näringsterapeutens mål är att främja optimal hälsa genom att rekommendera ett skräddarsytt kost- och kosttillskottsprogram för varje klient.”
Vissa näringsterapeuter kallar sig för näringsmedicinska terapeuter för att poängtera att de arbetar medicinskt med näring. Oavsett om man titulerar sig som näringsterapeut, näringsmedicinsk terapeut eller näringsmedicinare, så arbetar man alltså med näringsmedicin. En näringsterapeut med inriktning på funktionsmedicin, jobbar med näring utifrån ett funktionsmedicinskt perspektiv, d.v.s. funktionsnutrition.
Observera att titeln näringsterapeut inte är skyddad, vilket innebär att vem som helst får kalla sig näringsterapeut. I denna text syftar jag enbart på de näringsterapeuter som uppfyller kraven för att vara medlemmar i NMTF (Näringsmedicinska Terapeutförbundet).
